Vilken roll bör konsensus ha i beslutsfattande?
Konsensus kan skapa legitimitet, förankring och stabilitet i en organisation. I många sammanhang är det värdefullt att flera perspektiv vägs samman innan beslut fattas. Samtidigt uppstår ett dilemma när strävan efter enighet blir överordnad kompetens och kunskap.
Min erfarenhet är att i offentlig sektor tycks konsensuskulturen vara särskilt framträdande. Det kan bidra till bred acceptans, men också innebära att beslut formas genom kompromisser som riskerar att påverka kvalitet, effektivitet och resursfördelning negativt. I förlängningen riskerar det påverka det värde som verksamheten ska skapa för invånare och brukare. Det finns situationer där konsensus är ändamålsenligt. När skillnaderna mellan alternativ är begränsade och konsekvenserna små, kan det vara rationellt att landa i en gemensam ståndpunkt utan omfattande diskussion. Men det finns också situationer där tillgänglig kunskap, analys och erfarenhet tydligt pekar i en riktning. I dessa fall kan kompromisser innebära ökade kostnader, lägre kvalitet eller ineffektiva arbetssätt. En alltför stark strävan efter konsensus kan leda till att förändring uteblir och beslut och åtgärder jämkas samman tills de förlorar sin verkan.
En iakttagelse är att beslut i praktiken inte alltid vilar på systematisk analys, vetenskap eller beprövad erfarenhet i den utsträckning som förutsätts. I stället kan personliga bedömningar, etablerade arbetssätt och organisatoriska traditioner få ett oproportionerligt stort inflytande. I en konsensuskultur förstärks detta ytterligare, eftersom fokus ofta ligger på att nå enighet snarare än att pröva och värdera underlag. Detta får konsekvenser för hur insatser utformas och utvecklas. Effektutvärderingar genomförs inte alltid systematiskt, och uppföljning tenderar att beskriva genomförda aktiviteter snarare än uppnådda effekter. Det innebär att åtgärder som inte nödvändigtvis ger önskad effekt ändå kan fortsätta, eftersom de är etablerade och accepterade i organisationen.
En relaterad aspekt är hur organisationer hanterar utveckling och förändring. I stället för att utgå från egna förutsättningar, behov och analyser, finns en tendens att ta över koncept, modeller eller arbetssätt från andra verksamheter. Dessa implementeras ibland utan tillräcklig prövning av om de är relevanta eller effektiva i den egna kontexten. Konsensus kan här bidra till att införandet sker utan tydlig problematisering eller kritisk granskning.
En ytterligare dimension är hur organisationer förhåller sig till professionell kompetens. Det kan finnas en återhållsamhet inför tydliga ställningstaganden från individer med djup sakkunskap, särskilt om dessa utmanar rådande uppfattningar. Att väga olika perspektiv är nödvändigt, men det är inte detsamma som att alla perspektiv ska ges samma tyngd i varje beslut. En central ledningsfråga blir därför: Ska konsensus överordnas ett kunskapsbaserat agerande grundat i analys, beroendeförhållanden och kunskap? Eller är ledarskapets uppgift att avgöra när och på vilket sätt olika perspektiv ska vägas in i beslut och när riktning behöver sättas?
/Christina Alvelin
Lägg till kommentar
Kommentarer